Början på min bok....

Det är den 23:e juni 1965, klockan är exakt 03:15 och jag kramas ur ett tryggt ställe och ser ljuset för första gången.

Min far gråter av lycka, han önskade sig en son.

Denna inledning är svår för mig att förstå så här 48 år senare. Hur kunde allt gå så snett, vad gjorde jag för fel egentligen. Okunnigheten kan ju knappast skyllas på mig för vad VET jag egentligen om livet? Ingenting, det är ju en fars skyldighet att hjälpa mig utvecklas, hjälpa mig känna trygghet, se till att jag får alla verktyg jag behöver fram tills jag flyttar hemifrån. Alla föräldrars ansvar är att se till att just deras barn blir ett underverk .

Jag hade en syster samma dag jag föddes. En syster som kom att bli en riktig plåga under min uppväxt och som verkligen hatade mig för att jag föddes, det är i alla fall min bild.

Jag utvecklades som vem som helst med den lilla skillnaden att jag föddes med ADHD vilket jag vet idag efter att ha fått diagnosen 2006. Jag var 41 år gammal och jag är förbannad på alla inblandade myndigheter för att det tog så lång tid att få detta fasställt.

Jag var en riktigt jobbig kille i mina unga år och det blev inte bättre ju äldre jag blev, snarare sämre.

Första gången jag blev misshandlad så var jag 18 månader gammal. Jag minns inte självklart vad det handlade om men jag frågade farsan för 20 talet år sedan om varför?

-Du fattade ju inte, var hans svar.

Den gången beslutade jag mig för att aldrig mer prata med honom vilket jag inte har gjort. Det var ett av en hel del beslut jag tog som ung som jag genomfört. Ett annat var att jag skulle ge tillbaka för allt stryk jag fått och detta skedde samma dag jag fyllde 26 år. Jag gav honom så mycket stryk på en gräsmatta utanför där jag bodde och jag gillade det.

Jag fick stryk under hela min uppväxt. Stryk förresten, mer som ett försök att ha ihjäl mig. Åtskilliga gånger så hamnade jag på akuten och där fick jag ljuga och säga att jag ramlat för han hotade mig hela tiden. Det var just på akuten som jag blev invigd i att stjäla var okej. Farsan plockade fickorna fulla med elastabindor mitt framför mina ögon. Sen påstod han att han pratat med sköterskan att det var okej så han stal inte som han sa.

Nu är det ju så här att jag var inte borta en enda sekund så jag borde sett honom prata med sköterskan vilket han inte gjorde. Jag kan ha varit omkring fem år då detta hände. Vad jag gjort för att hamna på akuten vet jag inte, eller jag minns inte helt enkelt.

Det är fruktansvärt svårt att minnas hur eller varför jag hamnat på sjukhuset. Jag vet att det inte bara varit för jag blivit misshandlad utan jag har blivit påkörd 3 gånger i mitt liv. Varav 2 gånger av samma person, stackars människa. Jag hade en liten 14” hoj som jag plågade skiten ur varje gång jag använde den. Som liten ouppmärksam kille så trampade jag hysteriskt rakt ut på vägen som gick som tvärgata där jag bodde. Jag minns att det var en Volvo PV, en vit, som jag inte hann se i tid utan han träffade mig ganska rakt framifrån varpå jag flög upp på huven och över taket för att sen landa några meter bakom rakt ner i asfalten. Första gången det hände så spräckte jag skallen och fick sy några stygn. Dr Jakobsson hette läkaren vilket var samma läkare som päronen gick till för alla sina åkommor.

Jag har undanhållit lite om vad mina föräldrar hade för psykisk status men ska försöka klargöra detta nu.

Min far:

Utbildad plåtslagare, född -44, hade antagligen en tuff uppväxt i alla fall enligt han själv. 2:a i ledet av 3 barn.

Alkoholproblem. Benzodiazipiner. Arbetsskygg eller var bara mellan 2 arbeten jävligt ofta.

Min mor:

Enda barnet, född -47,utbildad sjuksköterska, död 5 dagar innan sin 50-årsdag. Orsaken var i grunden lungemfysem men enligt utredning så slog hon ihjäl sig på hörnet av nattygsbordet då hon antagligen skulle gå upp på natten. Hon hade syrgasslang hela tiden och teorin är att hon trampade på slangen och snubblade snett framåt och träffade hörnet av nattygsbordet med tinningen.

Förhållandet dom hade var av misshandelstypen då farsan uppenbarligen har förkärlek för att slå kvinnor och barn. Hon fick ta emot stryk i 17 års tid. Någon gång i slutet av 70-talet, början på 80-talet så tog hon ut skillsmässa. Hur sjukt var inte det förresten. Jag ville bo hos morsan men fick inte det utan tvingades bo hos farsan. Han tvingade mig och min lillebror att spionera på morsan på nätterna pga svartsjuka.

Lite annan bakgrundsinformation kanske vore på sin plats. Jag är nr 2 av totalt 6 barn. Jag har en äldre syrra som jag kommer berätta lite hårresande saker om hur hon har behandlat mig genom åren fram till skillsmässan.

Resten är yngre då självklart. Två bröder och tre systrar vilket borde borga för en trygg familjesituation tycker jag. Jag är den enda som blivit misshandlad och detta är ett mysterium för mig. Även i dagens läge så undrar jag varför ingen tycker om mig för den jag är? Eller är det för att jag är den jag är som ingen tycker om mig?

Två frågor som kan få mig att mer eller mindre bli galen.

Jag har alltid fått höra att jag är fet, ful, värdelös, idiot osv. Jag ska dödas och är inte önskvärd, ja allt sånt där skit som man definitivt inte ska säga till sina barn, det har jag fått höra mer än en gång. Jag har blivit misshandlad så fruktansvärt mycket för att sen bli kramad och få höra

– Varför gör du så här? Jag vill ju inte ge dig stryk men du tvingar mig, men pappa älskar dig ändå.

Jag är inte ensam om att få höra dessa saker det är jag övertygad om. Jag vill heller inte att ni läsare ska tycka synd om mig eller att detta är för att jag ska älta vidare allt jag varit med om. Nej, jag har länge känt att jag ska skriva en bok. Om vad har inte varit så viktigt egentligen, bara att jag skulle skriva.

För att hoppa framåt lite i livet så ska jag berätta om en obs-lärare jag hade på Petrus Magni skola i Vadstena, han hette Magnus Nilsson, han är idag död då han låg på klipporna i umeälv samma dags som dom släppte på vattnet. Tydligen hade han freestyle på sig så han hörde aldrig varningssignalen som alltid går ut en stund innan vattnet släpps på. Jag vet också att han hade förkärlek för att röka hasch vilket han berättade utan krusiduller. Han bjöd mig och en klasskamrat på likör hemma hos sig och han var en riktig kompis, ingen jävla lärare som bara hade sitt arbete för sina ögon, han var mänsklig.

Jag fick i uppdrag att skriva en uppsats, om precis vad jag ville. Jag skrev då om ”Mopedligan” vilket var en sann historia för det var om vi som hade moppar och om vad vi gjorde med allt vad det innebär.

Han älskade den, han berättade för alla på skolan om hur bra den var, hur duktig jag var på att formulera mig. Han höjde mig till en nivå av självförtroende jag aldrig tidigare känt och jag var så glad.

Det här var innan sommarlovet, jag vill minnas att det var mitten på maj månad.