Sitter och skriver i min blogg och plötsligt så kommer ett meddelande upp om att jag loggat in från annan plats?
Men va fan......jaha, bara att hämta sidan igen med allt det innebär. Alltså, allt jag skrivit försvinner och jag skriver rätt mycket så ni fattar att det inte är kul på nåt sätt.
Sen kan jag inte börja om att skriva samma sak igen för jag är ju stundens ingivelse och skriver utan censur från hjärnan.
Vaknade med stor saknad idag. Saknar min dotter, saknar dessa två monster,(kattungar) som har minst 5 adhd diagnoser. Men dom va riktigt söta emellanåt med sina egenskaper. GP, Putte heter han egentligen, men jag hjar döpt han till Gay-Putte gillar att slicka Tördis i röven. Jag menar I RÖVEN. Då hon inte finns till hands så slickar/tuttar han sig själv i röven, herregud alltså.
Alltid "med" där det händer saker. Dom två mest nyfikna och tillgivna katter jag träffat på och jag gillar inte katter än gång, längre.
Kan inte med lukten av kattskit/piss för den är vidrig. Men det finns ju kattsand som tar bort lukten tänker kanske någon?
Absolut finns det det. Men än har ingen uppfunnit kattsand som hoppar i toan utan det handlar och kommer alltid att handla om att jag skulle få tömma lådan vilket är vidrigt alla kategorier.
Sen allt fint hår, katthår, fastnar precis överallt. Kläderna ser rent ut sagt fördjävliga ut efter en sväng i ett katthem. Jag måste dessutom ha nån dna-sträng som är totalt rubbad för jag lyckas alltid vara den som har mest hår överallt. På kläder, i munnen, det är så jag håller på att bli galen.
Ju äldre jag blir ju viktigare verkar det här med hur jag ser ut bli viktigare. Jag var fåfängd i min ungdom men nu är det ju löjligt egentligen. Känslig för detta med ålder märker jag men inte så jag funderar hela dagarna på det utan mer att det kommer över mig då och då. Jag vet, inget att göra åt för det går inte att hindra, men jag måste ju ha några "fel" att ta fram jag också.
He he he, några fel skriver jag, ha ha ha, skitkul. Jag har ju för bövelen bara fel tycker jag nuförtiden-igen.
Tänker då på att jag satt ut min antidepressiva medicin och den har ju gett mig utsättningssymptom fram till mitten på veckan då jag ändå tog en halv tablett för att motverka just detta.
DU ska nog inte leka med din medicinering kanske nån tänker?
Helt riktigt, men jag är ju min diagnos hur jag än vänder och vrider på det. Tar jag bort medicinen som ändå inte tillför någon glädje så kommer jag även bli den diagnosen. Jag är övertygad om att jag är den enda som kan ge mig själv meningsfullhet och att piller är bara ett jäkla skit, i alla fall för mig som jag känner det nu.
Nä, jag har rett ut med mig själv att jag mår mycket bättre ifall jag får vara omkring mina nära och kära. 3-4 dagar i Motala gör massor mer än en kartong antidepressiva tabletter. Om jag gör min matte rätt så ska jag fortsätta åka ner till Motala, träffa la familia, kanske flytta tillbaka och avsluta min karriär där nere.
Sen tänker jag på dom jag såg på håll. Missbrukarna. Samma stuk på dom som senast jag såg dom. Ingen förändring what so ever.
1998, jag muckade efter ett 16 månaders fängelsestraff där jag också lagt av med drogerna. Hem till Motala, började festa och träffade på dom vanliga och efter 29 månader så var mitt återfall ett faktum. Det tog nästan 10 år att ta sig bort därifrån igen och det var död eller liv som gällde.
Jag vore dum om jag jämförde mig med den tiden egentligen, jag är mognare idag. Något som är avgörande är att ha ett jobb. Det har varit min röda tråd sedan 2008 även om jag varit sjukskriven rätt så länge nu. Men våra, (FK, psyk, arbetsförmedlingen) intentioner är att jag ska komma igång igen till sommaren.
Jag ska på möte med dom nämnda i början på december för att diskutera fram en plan för att komma igång till sommaren.
Jag har pratat med Linnéa om att eventuellt flytta tillbaka för att komma närmare dom. Jag behöver vara där för så småningom så hoppas jag bli morfar till såna däringa små tomtar, he he he.
Men samtidigt så kanske jag slutar att söka efter min plats i livet. För söker gör jag verkligen fortfarande och det är inte det minsta roligt. Normalt så ska man ha hittat sin nisch i livet när man närmare sig 50-strecket. Inte alla förunnat kanske, men jag anser att jag flutit omkring alldeles för länge och att det är dags nu att rota sig för resten av livet. Men vem fan vill dö i Motala???
Spelar kanske ingen större roll VART man drar sitt sista andetag men människan är ju så idiotisk att man bygger upp saker som sen inte kommer existera eller ens ha betydelse för när den dagen knackar på så tror jag att jag har annat att tänka på än vart jag befinner mig. Men det är bara nåt jag tror.
Lajter!
Men va fan......jaha, bara att hämta sidan igen med allt det innebär. Alltså, allt jag skrivit försvinner och jag skriver rätt mycket så ni fattar att det inte är kul på nåt sätt.
Sen kan jag inte börja om att skriva samma sak igen för jag är ju stundens ingivelse och skriver utan censur från hjärnan.
Vaknade med stor saknad idag. Saknar min dotter, saknar dessa två monster,(kattungar) som har minst 5 adhd diagnoser. Men dom va riktigt söta emellanåt med sina egenskaper. GP, Putte heter han egentligen, men jag hjar döpt han till Gay-Putte gillar att slicka Tördis i röven. Jag menar I RÖVEN. Då hon inte finns till hands så slickar/tuttar han sig själv i röven, herregud alltså.
Alltid "med" där det händer saker. Dom två mest nyfikna och tillgivna katter jag träffat på och jag gillar inte katter än gång, längre.
Kan inte med lukten av kattskit/piss för den är vidrig. Men det finns ju kattsand som tar bort lukten tänker kanske någon?
Absolut finns det det. Men än har ingen uppfunnit kattsand som hoppar i toan utan det handlar och kommer alltid att handla om att jag skulle få tömma lådan vilket är vidrigt alla kategorier.
Sen allt fint hår, katthår, fastnar precis överallt. Kläderna ser rent ut sagt fördjävliga ut efter en sväng i ett katthem. Jag måste dessutom ha nån dna-sträng som är totalt rubbad för jag lyckas alltid vara den som har mest hår överallt. På kläder, i munnen, det är så jag håller på att bli galen.
Ju äldre jag blir ju viktigare verkar det här med hur jag ser ut bli viktigare. Jag var fåfängd i min ungdom men nu är det ju löjligt egentligen. Känslig för detta med ålder märker jag men inte så jag funderar hela dagarna på det utan mer att det kommer över mig då och då. Jag vet, inget att göra åt för det går inte att hindra, men jag måste ju ha några "fel" att ta fram jag också.
He he he, några fel skriver jag, ha ha ha, skitkul. Jag har ju för bövelen bara fel tycker jag nuförtiden-igen.
Tänker då på att jag satt ut min antidepressiva medicin och den har ju gett mig utsättningssymptom fram till mitten på veckan då jag ändå tog en halv tablett för att motverka just detta.
DU ska nog inte leka med din medicinering kanske nån tänker?
Helt riktigt, men jag är ju min diagnos hur jag än vänder och vrider på det. Tar jag bort medicinen som ändå inte tillför någon glädje så kommer jag även bli den diagnosen. Jag är övertygad om att jag är den enda som kan ge mig själv meningsfullhet och att piller är bara ett jäkla skit, i alla fall för mig som jag känner det nu.
Nä, jag har rett ut med mig själv att jag mår mycket bättre ifall jag får vara omkring mina nära och kära. 3-4 dagar i Motala gör massor mer än en kartong antidepressiva tabletter. Om jag gör min matte rätt så ska jag fortsätta åka ner till Motala, träffa la familia, kanske flytta tillbaka och avsluta min karriär där nere.
Sen tänker jag på dom jag såg på håll. Missbrukarna. Samma stuk på dom som senast jag såg dom. Ingen förändring what so ever.
1998, jag muckade efter ett 16 månaders fängelsestraff där jag också lagt av med drogerna. Hem till Motala, började festa och träffade på dom vanliga och efter 29 månader så var mitt återfall ett faktum. Det tog nästan 10 år att ta sig bort därifrån igen och det var död eller liv som gällde.
Jag vore dum om jag jämförde mig med den tiden egentligen, jag är mognare idag. Något som är avgörande är att ha ett jobb. Det har varit min röda tråd sedan 2008 även om jag varit sjukskriven rätt så länge nu. Men våra, (FK, psyk, arbetsförmedlingen) intentioner är att jag ska komma igång igen till sommaren.
Jag ska på möte med dom nämnda i början på december för att diskutera fram en plan för att komma igång till sommaren.
Jag har pratat med Linnéa om att eventuellt flytta tillbaka för att komma närmare dom. Jag behöver vara där för så småningom så hoppas jag bli morfar till såna däringa små tomtar, he he he.
Men samtidigt så kanske jag slutar att söka efter min plats i livet. För söker gör jag verkligen fortfarande och det är inte det minsta roligt. Normalt så ska man ha hittat sin nisch i livet när man närmare sig 50-strecket. Inte alla förunnat kanske, men jag anser att jag flutit omkring alldeles för länge och att det är dags nu att rota sig för resten av livet. Men vem fan vill dö i Motala???
Spelar kanske ingen större roll VART man drar sitt sista andetag men människan är ju så idiotisk att man bygger upp saker som sen inte kommer existera eller ens ha betydelse för när den dagen knackar på så tror jag att jag har annat att tänka på än vart jag befinner mig. Men det är bara nåt jag tror.
Lajter!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar