Jojomensan, det är så det är. Jag har inte haft energi till något ett tag nu och jag kan inte sätta fingret på vad det kan vara. Jag mår bra, så där är inte felet heller. Sover som en björn i ide.
Jo, jag har för mig att jag var iväg i förra veckan på något men minns inte vad för nåt. Kanske det var föreningen.
Idag har jag i alla fall tagit mig till rsmh och avstyrt en del arbete som behövdes ta itu med. Jag har dessutom skrivit fondansökan klar och postat den, så det är najs.
Känner bara att det är jobbigt att tigga pengar men det kommer jag nog över. Imorgon så ska jag i alla fall lämna blodprov och få intyg på min diabetes, att den inte försämrats. Men hua, jag vet att jag kommer få skäll hur som helst.
Ja, just det, fick brev från transport styrelsen där dom nu överväger att dra in mitt körkorts tillstånd Innebär att jag får börja om från noll, alltså börja med prover i 6 månader innan dom beviljar tillståndet för lämpligheten. Som plåster på såren så kan jag inte lämna något prov förrän jag betalat dom 5000 kr dom ska ha nu. Alltså 10000 kr rakt upp och ner för att få samma intyg igen. Det är så man vill.........satans helvetes fan.
Jag har skrivit yttrande gällande deras tänkta beslut och skickat in det också. Inget hört ännu men jag ska upp till Trafikenheten och göra en inbetalning i slutet på veckan och sen kan jag bara vänta och se.
Det har väl inte börjat att eskalera ännu men det kommer, DET vet jag.
Jag försöker att se positivt på situationen även att det är svårt. Men vart hittar jag något positivt i den här historien?
Jag vet inte.
Min dotter skulle göra en uppgift i skolan om psykisk ohälsa. Psykologi någonting så hon intervjuade mig om hur det är att leva med skiten, hur jag fungerar eller inte fungerar med/utan medicinen osv.
Glad att jag kan göra en insats och märker samtidigt att jag verkligen känner en massa saker för att jag inte fått diagnosen och rätt hjälp tidigare.
Tänk om..........allt varit annorlunda. Att då jag var på utredning att dom sett diagnosen och sen hjälpt mig på rätt spår. En massa saker skulle varit annorlunda och det är jag helt övertygad över.
Fortsätter att leva på ändå om än att jag har en massa saker jag skulle behöva få rätsida på, det som hon, psykologen 2006, lovade att hon skulle hjälpa mig med. Vad som hände?
Tja, hon skaffade sig alkoholproblem och försvann ur mitt liv. Det gör "dom" alltid. Men inte förrän dom fått min tillit, att jag berättar vad jag varit med om, först efter detta så försvinner dom. Det är inte alltid "dom" som är orsaken. När jag missbrukade så var det jag som inte dök upp, eller så ringde jag och sa att jag knarkade så det var meningslöst att komma.
Blev en vana att ta till den metoden men jag kände att jag inte kunde bli hjälpt av en massa töntiga frågor om uppväxt och barndom. Det var ju nuet då som var problemet.
Lajter!
Jo, jag har för mig att jag var iväg i förra veckan på något men minns inte vad för nåt. Kanske det var föreningen.
Idag har jag i alla fall tagit mig till rsmh och avstyrt en del arbete som behövdes ta itu med. Jag har dessutom skrivit fondansökan klar och postat den, så det är najs.
Känner bara att det är jobbigt att tigga pengar men det kommer jag nog över. Imorgon så ska jag i alla fall lämna blodprov och få intyg på min diabetes, att den inte försämrats. Men hua, jag vet att jag kommer få skäll hur som helst.
Ja, just det, fick brev från transport styrelsen där dom nu överväger att dra in mitt körkorts tillstånd Innebär att jag får börja om från noll, alltså börja med prover i 6 månader innan dom beviljar tillståndet för lämpligheten. Som plåster på såren så kan jag inte lämna något prov förrän jag betalat dom 5000 kr dom ska ha nu. Alltså 10000 kr rakt upp och ner för att få samma intyg igen. Det är så man vill.........satans helvetes fan.
Jag har skrivit yttrande gällande deras tänkta beslut och skickat in det också. Inget hört ännu men jag ska upp till Trafikenheten och göra en inbetalning i slutet på veckan och sen kan jag bara vänta och se.
Det har väl inte börjat att eskalera ännu men det kommer, DET vet jag.
Jag försöker att se positivt på situationen även att det är svårt. Men vart hittar jag något positivt i den här historien?
Jag vet inte.
Min dotter skulle göra en uppgift i skolan om psykisk ohälsa. Psykologi någonting så hon intervjuade mig om hur det är att leva med skiten, hur jag fungerar eller inte fungerar med/utan medicinen osv.
Glad att jag kan göra en insats och märker samtidigt att jag verkligen känner en massa saker för att jag inte fått diagnosen och rätt hjälp tidigare.
Tänk om..........allt varit annorlunda. Att då jag var på utredning att dom sett diagnosen och sen hjälpt mig på rätt spår. En massa saker skulle varit annorlunda och det är jag helt övertygad över.
Fortsätter att leva på ändå om än att jag har en massa saker jag skulle behöva få rätsida på, det som hon, psykologen 2006, lovade att hon skulle hjälpa mig med. Vad som hände?
Tja, hon skaffade sig alkoholproblem och försvann ur mitt liv. Det gör "dom" alltid. Men inte förrän dom fått min tillit, att jag berättar vad jag varit med om, först efter detta så försvinner dom. Det är inte alltid "dom" som är orsaken. När jag missbrukade så var det jag som inte dök upp, eller så ringde jag och sa att jag knarkade så det var meningslöst att komma.
Blev en vana att ta till den metoden men jag kände att jag inte kunde bli hjälpt av en massa töntiga frågor om uppväxt och barndom. Det var ju nuet då som var problemet.
Lajter!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar