Hittade en hög brev innaför dörren och ett var från Transportstyrelsen. Dom överväger att dra in mitt körkortstillstånd eftersom dom inte fått in begärda intyg till den sista september. Det här mår jag skitdåligt över, men vem skulle inte göra det?
5000 kr måste jag hitta någonstans, men vart?
Jag har suttit idag och skrivit ett yttrande i denna fråga. Om det blev bra eller inte kan jag inte säga utan nu kommer jag gå och vara orolig över att dom drar in tillståndet. Då blir det så att dom tusenlappar jag redan betalat brinner inne, samt att jag får genomgå samma procedur igen.
Jag mår illa över det här, känner hur pressen ökar, känner hur hjärnan kokar över av att inte kunna lösa mitt problem. Skallen är totalt tom på ídeer vilket inte brukar vara vanligt hos mig. Jag skrev om det här för ett tag sen också och jag kan bara konstatera att jag är oförmögen att komma på ett sätt att lösa situationen.
Så hela dagen,6 timmar snart, har gått åt att skriva yttrande, ta hand om privat fall gällande skitsnack vilket vi löste........hoppas jag.
Nu känner jag mig totalt färdig så jag ska straxt dra mig hemmåt och varva ner för idag.
Blev lite glad idag för ett sms som inte kom direkt oväntat men som ändå överraskade mig positivt. Det är nog det enda jag kan se som riktigt gjorde mig glad, även om ett problem löste sig det också.
Igår,(lördag) så somnade jag innan körslaget var slut och det var lustigt. Har ju annars inte så där skitlätt för att somna på kvällarna i regel alltså. Men på kursen var det bara en kväll/natt det tog tid innan jag somnade.
2-3 timmar blev det den natten men jag var allert ändå på lektionen, jag har ju medicinen så att säga.
Fredag:
Denna dag skulle ju fortsätta i samma tecken som dagen innan, med att framföran inför skolklassen. Torsdagen så fick jag ämnet-skivstång. Detta var inget jag kände till innan så det kom som en överraskning. 2 minuter hade vi bestämt vi skulle surra kring ämnet vilket blev svårt tyckte jag. Fixade det nog på godkänt sätt i alla fall.
Fredagen så valde jag själv att berätta om lungsjukdomen jag hade i början på 90-talet. Lätt att prata om för mig för jag vet ju precis allting om just det. Denna gång gick det lite bättre men jag kände ändå att jag inte var okej i mitt anförande. Rösten flyttade sig högre upp i halsen och till slut så måste jag ju andas vilket kan ha sett panikartat ut, det kändes så i alla fall.
Fick bra respons för framträdandet och det var ju skönt, det hjälpte självförtroendet.
Men jag inser idag att det inte bara är att snacka om att jag ska göra det, eller föreläsa inför människor, utan jag måste helt enkelt göra som dom flesta andra. Öva!
Jag är trots allt inte ovan att stå där på en "scen" och hålla föredrag för det har jag gjort förr. Minnet från dom gångerna var ju att där öppnade jag mig för åhörarna på ett djupt sätt och det var ingen gång jag inte grät. Min känsligaste del var då jag berättade om när min dotter föddes och hur dålig farsa jag varit i mitt missbruk. Känsligt som satan men då var det inom 12-stegs modellen och då skulle det vara personligt och helst då rörande.
Uppskattningen som blev belöningen var riktigt najs att gotta sig åt. Självförtroendet steg mig nästan åt huvet vilket jag idag är totalt medveten om att det blev så. Men jag har fortfarande minnen om hur jag "tog" det jag ville ha gällande kvinnor.
Men sen kom då mitt återfall och det tog mer än 10 år att komma dit jag är idag, vilket jag värderar mer än den första gången faktiskt. Idag håller jag ihop rätt så bra, jag är varsam i mina kontakter med främst kvinnor för jag är inte intresserad av korta romanser eller korta förhållande. Nej, ska det vara får det vara ordentligt.
I mina raderade inlägg, drygt 800 stycken, så skrev jag att jag ska ha en plattform med stadigt mående, arbete, ordnade ekonomiska förhållande. Det kravet står jag fast vid och jag närmar mig det målet även om jag fått stöta på patrull flera gånger så här långt. Det kommer också vara en trygghet både för mig och min eventuella partner, som det ska va alltså.
Lajter!
5000 kr måste jag hitta någonstans, men vart?
Jag har suttit idag och skrivit ett yttrande i denna fråga. Om det blev bra eller inte kan jag inte säga utan nu kommer jag gå och vara orolig över att dom drar in tillståndet. Då blir det så att dom tusenlappar jag redan betalat brinner inne, samt att jag får genomgå samma procedur igen.
Jag mår illa över det här, känner hur pressen ökar, känner hur hjärnan kokar över av att inte kunna lösa mitt problem. Skallen är totalt tom på ídeer vilket inte brukar vara vanligt hos mig. Jag skrev om det här för ett tag sen också och jag kan bara konstatera att jag är oförmögen att komma på ett sätt att lösa situationen.
Så hela dagen,6 timmar snart, har gått åt att skriva yttrande, ta hand om privat fall gällande skitsnack vilket vi löste........hoppas jag.
Nu känner jag mig totalt färdig så jag ska straxt dra mig hemmåt och varva ner för idag.
Blev lite glad idag för ett sms som inte kom direkt oväntat men som ändå överraskade mig positivt. Det är nog det enda jag kan se som riktigt gjorde mig glad, även om ett problem löste sig det också.
Igår,(lördag) så somnade jag innan körslaget var slut och det var lustigt. Har ju annars inte så där skitlätt för att somna på kvällarna i regel alltså. Men på kursen var det bara en kväll/natt det tog tid innan jag somnade.
2-3 timmar blev det den natten men jag var allert ändå på lektionen, jag har ju medicinen så att säga.
Fredag:
Denna dag skulle ju fortsätta i samma tecken som dagen innan, med att framföran inför skolklassen. Torsdagen så fick jag ämnet-skivstång. Detta var inget jag kände till innan så det kom som en överraskning. 2 minuter hade vi bestämt vi skulle surra kring ämnet vilket blev svårt tyckte jag. Fixade det nog på godkänt sätt i alla fall.
Fredagen så valde jag själv att berätta om lungsjukdomen jag hade i början på 90-talet. Lätt att prata om för mig för jag vet ju precis allting om just det. Denna gång gick det lite bättre men jag kände ändå att jag inte var okej i mitt anförande. Rösten flyttade sig högre upp i halsen och till slut så måste jag ju andas vilket kan ha sett panikartat ut, det kändes så i alla fall.
Fick bra respons för framträdandet och det var ju skönt, det hjälpte självförtroendet.
Men jag inser idag att det inte bara är att snacka om att jag ska göra det, eller föreläsa inför människor, utan jag måste helt enkelt göra som dom flesta andra. Öva!
Jag är trots allt inte ovan att stå där på en "scen" och hålla föredrag för det har jag gjort förr. Minnet från dom gångerna var ju att där öppnade jag mig för åhörarna på ett djupt sätt och det var ingen gång jag inte grät. Min känsligaste del var då jag berättade om när min dotter föddes och hur dålig farsa jag varit i mitt missbruk. Känsligt som satan men då var det inom 12-stegs modellen och då skulle det vara personligt och helst då rörande.
Uppskattningen som blev belöningen var riktigt najs att gotta sig åt. Självförtroendet steg mig nästan åt huvet vilket jag idag är totalt medveten om att det blev så. Men jag har fortfarande minnen om hur jag "tog" det jag ville ha gällande kvinnor.
Men sen kom då mitt återfall och det tog mer än 10 år att komma dit jag är idag, vilket jag värderar mer än den första gången faktiskt. Idag håller jag ihop rätt så bra, jag är varsam i mina kontakter med främst kvinnor för jag är inte intresserad av korta romanser eller korta förhållande. Nej, ska det vara får det vara ordentligt.
I mina raderade inlägg, drygt 800 stycken, så skrev jag att jag ska ha en plattform med stadigt mående, arbete, ordnade ekonomiska förhållande. Det kravet står jag fast vid och jag närmar mig det målet även om jag fått stöta på patrull flera gånger så här långt. Det kommer också vara en trygghet både för mig och min eventuella partner, som det ska va alltså.
Lajter!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar