07 oktober 2012

Det drar ihop sig!

Joda, det drar ihop sig till både en veckas spa(?) på Åsa Folkhögskola och i min näsa. Täppt som fan vilket inte bådar så gott framåt i veckan.
En annan upptäckt jag gjort så här på ålderns höst är att jag INTE längre får några finnar, utan istället bölder. Armhålan verkar vara bakteriens hem denna gång och jag upptäckte eländet igår och undersökte den lite grann vilket jag inte skulle gjort. Idag har den förvandlats från en ärta till en till ett krusbärs storlek. Lite oroad över detta är jag då jag vet att det sitter körtlar där och om fan är framme så är det inte en böld, utan nåt värre.
Men jag låter den jäveln mogna så får jag se resultatet senare hoppas jag.

Nu till något mer allvarligt. I mina yngre år så var Europe mitt favoritband och låtar som tex Carrie och Here comes the night och många fler spelades flitigt. Nu är jag äldre och det är inte så kul när man varje gång man vaknar så mals dessa låtar heeeeela heeela tiden i skallen. Men vem fan spelar dom?
Jaa, det låter jag vara osagt men jag håller på att tappa förståndet för det är lögn i helvete att somna om faktiskt. Men så vaknade jag i morse, och HALLÅ, det var ingen skiva som hakat upp sig. Precis när jag tänkt detta så satte självklart Thåström och mala i skallen. Det här fenomenet är absolut inget nytt men brukar bara pågå kanske några dagar. Nu har det pågått i en eller två veckors tid och jag börjar tröttna totalt på skiten men va ska jag göra åt det?
Min hjärna klarar inte av att lagra sångtexter. Jag kan inte sjunga en låt rakt upp och ner för jag måste höra den samtidigt för att fixa texten, så har det alltid varit för mig. Men nu helt plötsligt så kan jag texten så länge den mal i skallen, för det är fortfarande samma sak som innan om det här med texter.
Jag känner mig fångad i mig själv där förmodligen flertalet människor känner igen sig, men inte har någon lösning på problemet. Förr i tiden garvade man åt sånt här det minns jag, men idag är det inte så jävla kul när skiten är igång och min koncentration är som bortblåst. Fan, jag har ett par "brev" jag ska skriva och det börjar bli bråttom med det. Men så länge den här geggan mal omkring i skallen så kan jag inte göra det. Om jag trott på det övernaturliga så hade det självklara svaret varit att "det är ett tecken från ovan" att jag inte ska skriva dessa tiggarbrev till olika fonder.
Jag har ju aldrig skrivit dit förut så jag kan inte förstå detta "tecken" i så fall.

Vi har nere på rsmh fått in en kvinna som hållit på med fondansökningar och som hade lite gulligt lagt fram en ansökan på mitt bord. Så nu har jag alltså 2 fonder jag ska söka ur vilket var anledningen att jag skrev två brev tidigare.

Hela förra veckan så orkade jag minimalt med att göra saker. Det var så illa att jag i torsdags behövde nån morot så jag tvingade en tjej att käka lunch med mig. Jag upptäckte med hennes hjälp att det fanns en Coco Thai jag aldrig varit på så dit gick vi. Fy fan vilket gott käk alltså. Tack, kvinnflicka för den träffen, det var asgött.
 Helgen som kom var inget särskilt planerat. Lärde mig ju efter förra att det går inte att lita på folk för jag hade blivit inbjuden på käk hos ett fruntimmer men då det kom till krita fick jag ett shysst sms om att hon var bakfull, eller nåt.
Men jag har pratat med henne efter det och självklart så var jag ironisk i det jag skrev nyss, vi skulle ta om det senare sa vi.
Men för mig är det ungefär som att det kommer rinna ut i sanden tyvärr. Jag gillat verkligen henne, men man måste vara två på en tango.

Sen har jag ovilligt fått erkänna för mig själv att det är väldigt dags att hitta på andra saker på helgerna än att ta några öl med samma vänner hela tiden. En infektion har börjat sprida sig och dessa träffar är inte längre roliga tycker jag. Alltså får jag hitta på något annat.
Anledningen är att förut så vaknade jag med ett leende på läpparna efter en kväll med dessa personer. Numera så är det definitivt inte så och jag funderar på vad det är som gör att det ska vara så här?

Min egna indikation på mitt mående är ju om jag skrattar hjärtligt eller inte. Det slog mig att efter Motala så har det inte skett och är jag beroende av något så är det av att få skratta. För mig så luckrar det upp vardagen och jag mår mycket bättre. Jag har slitit så med mig själv så jag anser att jag är värd att få min dag som jag vill ha den, utan att någon ska försöka sätta sig på mig och ta min medicin som en ursäkt......för vad som helst faktiskt. Nä, jag går inte in på det här igen men jag kan säga att jag blir så där apatisk inför människor som försöka glida på mitt sätt att må bra men inte fixar det. Det handlar ju om mig och inte nån annan.
Lajter!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Etiketter