...ingen höjdare. Då jag hamnade i mitt sista trasiga mående så var det efter att först skruvat upp förväntningarna till obeskrivlig nivå, nonchalerat mina andra-tankar, tex jag utgår ifrån att det en myndighet, FK tex, säger till mig. Nej förresten, psykmottagningen är mycket bättre exempel.
Beroendeenheten sa till mig att dom skulle ringa om läkartid för mitt sjukintyg hade gått ut.
Detta hände aldrig utan jag fick ju jaga dom bokstavligen.
Grejen är ju den att jag LITADE på det som dom på sjukhuset säger, men min andratanke sa emot men jag valde att inte lyssna på den. Ett annat exempel var förra hösten då jag skulle ner till Göteborg för en kurs och tåget skulle gå 07.10 på morgonen från Örebro station. Jag var där i väldigt god tid säkert 40 min före avgången. Jag satt där på perrongen, fel perrong visade det sig senare, men jag hade ändå den känslan av att "nåt" var fel. Jag ignorerade känslan och missade tåget!
Jag satt där i min självsäkerhet. Jag hade ju läst Gävle på skylten, tagit rätt trappa till perrongen, så hur i helvete kunde jag vara så klumpig tänkte jag?
Jag satt på helt fel perrong!!!!!
Förklaringen är skitenkel-Jag LYSSNADE inte på min magkänsla.
Några såna här händelser på raken fick mig att börja hata insidan av mig, utsidan hatade jag redan. Sen efter den veckan i götet så fick jag skit av chefen på fontänhuset vilket spädde på det hela ytterligare, sen fick jag mer s´kit av samma chef om facebok sidan jag gjort iordning för fontänhusets räkning. Till saken hör den att chefen klappade mig på axeln då jag berättade om facebok och sa att det var ju skitbra. Senare då jag lagt in bilder och skrivit om verksamheten så hade någon medlem i fontänhuset tyckt att jag inte skulle VISA denne på bild och hade tagit illa vid sig. Istället för att prata med mig om detta så togs beslutet att jag skulle lägga ner facebok, direkt. Det var däremot inte chefen som berättade detta för mig utan den mest skadeglada människan jag lärt känna där, som meddelade mig om det hela. Två såna pungsparkar sänkte min självkänsla riktigt rejält kan jag lova. Sen allt jävla strulande med sjukintyg, läkarbesök, att få rätt instans att ge mig tider, min medicin osv gjorde att jag var helt svängd i skallen och bara ville dö. Så förbannat illa var det så jag isolerade mig riktigt ordentligt och sov hela tiden. Sova blev min specialitet samt att tomglo på tv då jag inte sov. Ibland tog det en vecka att ens komma in i duschen, en vecka att ta mig till affären. Det hände några gånger att jag fick tillräckligt med energi för att ta mig ner till stan. Stan i mitt fall blev systembolaget där jag handlade 6 st 7,0 cider, 1 st solbacka (vin), och en så där 6 öl även dessa 7,0. Hem som en jävla barnunge och hällde i mig en cider i en svälj och öppnade en bärs ställde den på nattduksbordet och öppnade vinaren för att ta 2 stora munnar fulla av vin och svälja ner.
En katastrof var jag på väg in i igen. Totalt medveten om detta men ändå oförmögen att göra något åt det grät jag mig till sömns om jag inte somnat på fyllan. Vaknade några gånger på natten och då hällde jag i mig en öl rakt upp och ner och somnade om. Jag ville inte tänka, ville inte drömma, ville inte känna, ville inte leva, ville inte.......?
För inte så länge sen så vaknade jag till så pass mycket att jag ryckte upp mig. La ner alkoholen (varje dag stuket), tog mig ut bland människor, började träffa mina vänner igen. Okej, jag drack lite mer än normalt, annars ljuger jag, men jag "va med" på banan igen. Det gick lite tid sen kom pianot farandes rakt ner i skallen på mig. MAGKÄNSLAN, för helevet, magkänslan som jag tryckt bort var ju tillbaka och sa att jag borde lägga av att TÄNKA så förbannat mycket på det som hänt och istället fokusera på¨saker som kommer hända. Ett visst kontrollbehov infann sig, men som jag såg det, ett sunt sådant. Jag slutade att fundera och istället så agerade jag. Eftersom jag ändå har en rutinmässig jargong där jag antingen är på USÖ, rsmh eller fontänhuset så gjorde jag det magkänslan sa att jag skulle göra. Istället för att ringa psyk om min medicin så gick jag direkt dit istället och frontade sköterskan där och fick på så vis ett direkt resultat av mitt agerande, vilket i sin tur stärkte självkänslan lite lite grann. Det fanns en del saker jag INTE hade lust med, men gjorde dom ändå och resultatet blev ännu lite mer självkänsla i form av att jag faktiskt kan utstå saker jag inte hade lust med. Det låter kanske konstigt men för mig funkar det som så att saker jag inte vill eller har lust med gör jag inte. Alltså vände jag på steken och slutade fundera en jävla massa, göra saker som min magkänsla sa mig att göra.
Detta har fungerat för min del och idag så mår jag fantastiskt bra i själen igen. Genuint mående som jag inte behöver fundera på utan det finns där varje morgon jag vaknar och jag är glad för det.
Jag hoppas att andra kanske kan läsa detta och att jag sår ett litet frö hos dom om att det finns hopp fortfarande. Det kostar inget att testa i alla fall.
Lajter!
Beroendeenheten sa till mig att dom skulle ringa om läkartid för mitt sjukintyg hade gått ut.
Detta hände aldrig utan jag fick ju jaga dom bokstavligen.
Grejen är ju den att jag LITADE på det som dom på sjukhuset säger, men min andratanke sa emot men jag valde att inte lyssna på den. Ett annat exempel var förra hösten då jag skulle ner till Göteborg för en kurs och tåget skulle gå 07.10 på morgonen från Örebro station. Jag var där i väldigt god tid säkert 40 min före avgången. Jag satt där på perrongen, fel perrong visade det sig senare, men jag hade ändå den känslan av att "nåt" var fel. Jag ignorerade känslan och missade tåget!
Jag satt där i min självsäkerhet. Jag hade ju läst Gävle på skylten, tagit rätt trappa till perrongen, så hur i helvete kunde jag vara så klumpig tänkte jag?
Jag satt på helt fel perrong!!!!!
Förklaringen är skitenkel-Jag LYSSNADE inte på min magkänsla.
Några såna här händelser på raken fick mig att börja hata insidan av mig, utsidan hatade jag redan. Sen efter den veckan i götet så fick jag skit av chefen på fontänhuset vilket spädde på det hela ytterligare, sen fick jag mer s´kit av samma chef om facebok sidan jag gjort iordning för fontänhusets räkning. Till saken hör den att chefen klappade mig på axeln då jag berättade om facebok och sa att det var ju skitbra. Senare då jag lagt in bilder och skrivit om verksamheten så hade någon medlem i fontänhuset tyckt att jag inte skulle VISA denne på bild och hade tagit illa vid sig. Istället för att prata med mig om detta så togs beslutet att jag skulle lägga ner facebok, direkt. Det var däremot inte chefen som berättade detta för mig utan den mest skadeglada människan jag lärt känna där, som meddelade mig om det hela. Två såna pungsparkar sänkte min självkänsla riktigt rejält kan jag lova. Sen allt jävla strulande med sjukintyg, läkarbesök, att få rätt instans att ge mig tider, min medicin osv gjorde att jag var helt svängd i skallen och bara ville dö. Så förbannat illa var det så jag isolerade mig riktigt ordentligt och sov hela tiden. Sova blev min specialitet samt att tomglo på tv då jag inte sov. Ibland tog det en vecka att ens komma in i duschen, en vecka att ta mig till affären. Det hände några gånger att jag fick tillräckligt med energi för att ta mig ner till stan. Stan i mitt fall blev systembolaget där jag handlade 6 st 7,0 cider, 1 st solbacka (vin), och en så där 6 öl även dessa 7,0. Hem som en jävla barnunge och hällde i mig en cider i en svälj och öppnade en bärs ställde den på nattduksbordet och öppnade vinaren för att ta 2 stora munnar fulla av vin och svälja ner.
En katastrof var jag på väg in i igen. Totalt medveten om detta men ändå oförmögen att göra något åt det grät jag mig till sömns om jag inte somnat på fyllan. Vaknade några gånger på natten och då hällde jag i mig en öl rakt upp och ner och somnade om. Jag ville inte tänka, ville inte drömma, ville inte känna, ville inte leva, ville inte.......?
För inte så länge sen så vaknade jag till så pass mycket att jag ryckte upp mig. La ner alkoholen (varje dag stuket), tog mig ut bland människor, började träffa mina vänner igen. Okej, jag drack lite mer än normalt, annars ljuger jag, men jag "va med" på banan igen. Det gick lite tid sen kom pianot farandes rakt ner i skallen på mig. MAGKÄNSLAN, för helevet, magkänslan som jag tryckt bort var ju tillbaka och sa att jag borde lägga av att TÄNKA så förbannat mycket på det som hänt och istället fokusera på¨saker som kommer hända. Ett visst kontrollbehov infann sig, men som jag såg det, ett sunt sådant. Jag slutade att fundera och istället så agerade jag. Eftersom jag ändå har en rutinmässig jargong där jag antingen är på USÖ, rsmh eller fontänhuset så gjorde jag det magkänslan sa att jag skulle göra. Istället för att ringa psyk om min medicin så gick jag direkt dit istället och frontade sköterskan där och fick på så vis ett direkt resultat av mitt agerande, vilket i sin tur stärkte självkänslan lite lite grann. Det fanns en del saker jag INTE hade lust med, men gjorde dom ändå och resultatet blev ännu lite mer självkänsla i form av att jag faktiskt kan utstå saker jag inte hade lust med. Det låter kanske konstigt men för mig funkar det som så att saker jag inte vill eller har lust med gör jag inte. Alltså vände jag på steken och slutade fundera en jävla massa, göra saker som min magkänsla sa mig att göra.
Detta har fungerat för min del och idag så mår jag fantastiskt bra i själen igen. Genuint mående som jag inte behöver fundera på utan det finns där varje morgon jag vaknar och jag är glad för det.
Jag hoppas att andra kanske kan läsa detta och att jag sår ett litet frö hos dom om att det finns hopp fortfarande. Det kostar inget att testa i alla fall.
Lajter!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar