Analysteori....

Det kanske inte är så fruktansvärt underligt att jag mår som jag gör om jag går djupare i min analys. Att vakna varje dag och veta att jag måste jaga sjukvården om mitt läkarintyg. Att jag fortfarande är efter med en hyra och att det hänger på läkarintyget. Nåt som jag vet är att när jag träffar rätt i min analys så vänder mitt humör och jag börjar må bättre. Ni som läser kanske börjar tycka att det handlar om samma saker varenda gång ni är här inne och kollar läget och det stämmer också. Börjar själv känna att jag ältar alldeles för mycket och utestänger eventuella glädjeämnen som finns omkring mig.
Idag har jag i alla fall fått tag i min dotters lärare och fått veta att det Linnéa sagt stämmer. Inte så mycket värde i det kan man tycka. Försökte trixa fram nån slags fortsättning på hennes avbrutna utbildning men får bara veta att hon är ju fyllda 20 så det är bättre att hon hör av sig. Ringde henne och berättade det här och då säger hon att hon redan pratat med vuxenutbildningen??
Vad händer idag då?
Ingen aning i detta nu faktiskt. Hjärnan kokar av alla tankar men skulle någon fråga mig om vad jag tänker på skulle jag inte kunna svara. Ger kanske en liten vink om hur rörig jag känner mig.
Börjar på allvar tro att mitt missbruk verkligen har satt sig i skallen, eller rättare sagt bränt skallen. Upplever mig själv som om jag käkat benzo. Ser man en som mig så skulle jag i alla fall reagera på hur "tom" vederbörande såg/ser ut.
Men jag äter bara antidepressiva för stunden vilket är lite paradoxalt jämfört med hur jag mår. Jag ska inte måla "fan" på väggen för det är bättre än för ett par dagar sedan. Att jag sen hittar saker att störa mig på hos mig själv är nog medfött eller i alla fall något jag fått växa upp med.
Nu hittade jag en tråd.
Jag både förstår och inte förstår det här med beteenden. Att man präglas varefter åren går och då är det ju föräldrarnas prägling som sitter där. Eller, ja, i normala fall måste det ju vara så. Detta är något jag hela tiden motarbetat. Jag har tagit min far som ett rykande exempel på hur idioti kan uttrycka sig och sen gjort tvärtom. Det som stör mig är att efter det jag tvingats rymma hemifrån vid 15 års ålder så har utvecklingen gått per automatik med uppgivenhet som en av huvudingridienserna. Det är inte lätt, har jag insett idag, att varenda dag gå i skräck över att jag skulle få stryk, att farsan var full, och då var han en jävla slavdrivare.
Att ständigt få höra hur värdelös jag var, fet, dum i huvet, äcklig, gris..........ja ni fattar.
Av denna människa har jag fått arv jag inte egentligen önskar mig och nu när jag sitter här och skriver så känner jag en massa saker. Ett fruktansvärt hat. Mörkt och fascinerande med tanke på vad jag tänker att jag skulle vilja göra med det svinet. En sak jag ska göra är att pissa på kistan han ska ligga i när den dagen kommer.......
Nog med hat nu.


"Men för fan lägg av att skylla på din uppväxt att du har det som du har det"?????


Inget ovanligt citat som jag springer på lite varstans. Jag håller med för det finns inget värre som kan hålla en i schack som ältandet. Sen kommer jag genast in på tanken om att jag måste nån gång få chansen att vräka ur mig skiten också.
Under mina år inom psykiatrin så har jag gång på gång fått höra att "vi" ska ta hand om det här. Vi går igenom uppväxt och hela skiten har psykologer sagt. Absolut, det verkar inte finnas nån annan väg att gå säger jag.
Sen har vederbörande bytt jobb.
Detta har hänt varenda gång för mig. Jag får börja om, börja om, börja om och till slut finns det inget värde i att börja om, för mig eftersom jag inte kan lita på att den jag ska berätta allt för verkligen finns där hela resan. Nej, det blir inget av med det igen.

Så vad är då lösningen på mina problem?
He he he he, visste jag det skulle jag ju inte skriva det här, hi hi hi.
Jag är ju en glad skit som bara vill få min beskärda del av livet, ska det vara så förbannat svårt???

Lajter!!