Jag har nog aldrig ångrat mig så mycket som då jag raderade 799 inlägg och detta på grund av en serbiska jag blev kär i. Hon fick för sig att jag ljög för henne genom att inte berätta vem jag varit. Hon hade via messenger hittat till min blogg.
Men det är ett tag sen nu. Ändå finns det känslor kvar.
Mötte henne på stan för ett tag sedan men hon låtsades inte om min existens. Eller så kände hon inte igen mig, vem vet.
Sitter här hemma och hamrar på tangentbordet fast jag egentligen borde göra annat. Har påbörjat städning av toalett i alla fall och den är nästan klar. Sen har vi ju det här med att orka ta tag i det andra. Fan, börjar vantrivas i min lägenhet och känner rent spontant att jag vill flytta. För 2 veckor sen så kom Grisen och dumma sig. Bröt av handtaget till ytterdörren. Runt klockan 2 väckte han mig och jag visste inte vad som hände direkt, hittade inte mina telefoner heller direkt utan det tog en stund. Hur gärna jag än ville öppna dörren så gick inte det. Så nu är jag sådär igen. Vaken på nätterna, och hoppas det ska hända igen.
Nästa vecka ska jag till min kusin igen. Hade det ju hur trevligt som helst där senast.
Det ska bli fisketur och massa annat kul, träffa polarna jag fick senast.
Jag får ta mig en riktig funderare på hur jag ska ha det framöver.....
Här kommer jag att berätta om det liv jag en gång levde, som knarkare, men mest kommer det att handla om hur duktigt svårt det är att anpassa till samhället med dess motgångar och motarbetande. Har nyligen tagit mig till Örebro där jag trivs med tillvaron som jag ännu en gång försöker bygga upp. Jag lärde mig av misstagen jag gjorde i Linköping och tänker absolut inte göra om dessa igen. Nu vill jag börja LEVA! ! !
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om mig
Etiketter
Fontänhuset
(1)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar