Nu sitter jag hemma och skriver min blogg. Har inte hunnit med att göra så mycket än. Jo förresten, jag var på gymmet och solade och hälsade på Jenny, Carro, och några andra. Jag blir ju peppad av att se människor bli glada för min skull. Känns finemang i själen. Uppmuntran är viktig även om man som jag närmar mig 46 om drygt 3 månader

Jag har totalt tröttnat på skolarbetet. Kommer mig inte för att "ta tag" i datakörkorts uppdateringen helt plötsligt. Jag kan ju det här med Microsoft Office-paketet sen jag läste det -98 i Motala.

För tillfället använder jag OpenOffice som jag personligen gillar bättre. Kanske för att det är kompatibelt dom flesta andra program som liknar Microsoft Office.

Jag måste påstå att jag försökte övertala mig själv att det var illa på hemmet jag befinner mig på. Jag berättade för min handläggare att jag inte gillade henne ens lite, efter alla "nej" jag fick ett tag.

Men det verkar som om jag har det medfött faktiskt. Jag har sagt till alla tror jag, att jag inte ens behöver befinna mig på plats när jag drabbas av det här fenomenet.

C (handläggaren), gick igenom lite på avstånd när jag drabbades igen denna vecka, men även förra veckan. Så nu fattar hon att det inte är inbillning när jag säger att jag fan alltid drabbas av något jävelskap.

T. ex, så blev det "nej" att åka på ledighet första gången. Det skylldes på alla möjliga saker omkring mig, jag var förkyld. Sen det här med diabetes,. Som en skänk ifrån ovan så avslutades det med lunginflammation fast jag dras med slem-hosta fortfarande.

Jag köpte det om än med protester, ja menar, jag var verkligen sjuk.

Ovanpå detta så tvingade jag fram ledighet över ett dygn. Jag kände så väl hur jag behövde få komma hem och känna mig fri en stund. Jag hotade med att skriva ut mig och då blev det fart på dom. Det som jag känner inför detta är att varför ska "hemmet" styra och ställa så jag blir motvillig till vistelsen?

Men jag har varit ärlig och sagt att det är så här jag fungerar. Jag har inget kriminalvårdsbetonat tvång att sitta på ett behandlingshem. Jag tycker då att jag faktiskt har vissa förutsättningar än vad många andra har som kommer direkt från avgiftningen.

Jag är den som håller igång samtalen i gruppen och mycket läggs över på mig för jag har färska erfarenheter av att vara drogfri. Men det är mina förutsättningar, och dom behöver inte nödvändigtvis gälla för andra. Men att städa upp efter ett pundarliv med myndigheter, skulder, a va fan, allting faktiskt som kan tänkas, för det behövs motivation.

En bra motiverare är ju medicinering som jag erkänner hjälpte mig. Många är ju av den uppfattningen att dom ska bara ha medicinering så dom kan må bra/bättre. Dom vill absolut inte följa den plan som skrivs ihop vad man kräver av missbrukaren innan medicin är aktuell.

Men strunt samma om detta. Ska sova nu klockan är 03:51 och min dotter Linnéa och pojkvän ska komma över hit, ska bli kul. Bye Bye!!