05 mars 2010

Deppresionshämmare.

Läkaren har ju sagt att jag nog har en deppresion. Fy fan va deppig jag blev efter han sagt det. Men det var ungefär som jag själv trott ett tag så egentligen var det nog bara att jag tyckte synd om mig själv.
I alla fall så ringde jag en vän som alltid får mig att må bra för att hon bjuder på sig själv, jämt.
Det visade sig att hon också va deppig. Så vi deppade ihop i telefon i 30 sekunder sen garvade vi gött åt våra förehavanden tidigare i livet.
Det slår mig att det är massor av människor som är deppiga nuförtiden. Jag skulle lätt kunna rabbla upp ett 10-tal i min omgivning.
Så vad beror det på då?
För egen del så kan jag tänka mig en å annan anledning, saker jag kanske inte bearbetat vartefter dom dykt upp utan bara förträngt och gått vidare.
Jag vet ju att det förr eller senare kommer ifatt mig, lika säkert som att röven sitter där bak.

Jag är totalt likgilltig för allting. Det finns en kvinna med i bilden också . Henne är jag likgilltig inför också har jag noterat.
Hur fan ska man va för att inte såra andra om man själv inte mår så bra??

Ångest.
Det här skapar ångest, och inte lite heller. Jag drömmer om jobbet, läkare, relationer nu och tidigare, och jag vaknar kallsvettig.
Tankarna,(det blir många på en dag), snurrar som satan i skallen på mig och det kommer inget vettigt ur det ändå.
Jag funderar i banor som att jag verkligen behöver få komma undan pressen jag byggt upp för mig själv. För att jag ska kunna uppfylla en del av dessa krav måste jag må bra, vilket jag inte gör.
På mitt jobb finns det en riktig stressfaktor, verkligen alltså. Honom måste jag hantera på ett bra sätt vilket jag inte gör idag vilket jag vet.
Men allt handlar om att efter den 15:e så kan jag ställa krav och göra precis som jag vill i mitt jobb bara det blir gjort på ett bra sätt. Slippa att reta mig på "L", bara för att jag i hans undertoner hör hur han delar ut skitjobben till mig, dom som tar på kroppen, ryggen då i första hand.
Samtidigt skulle det lätt kunna vara så att jag inbillar mig att det är så. Men efter 6 månader så är jag helt säker på att det är så. Visst, jag skulle kunna ta våran och även hans chef och prata med honom om det här. Kruxet är att dom umgås även privat så det skulle antagligen bli som att prata med en vägg kan jag tro.
Men jag ska inte påstå att jag VET att det blir så, jag tror bara.
Nä, nu skiner solen som bara den rakt in i mitt vardagsrum och säger åt mig att sätta fart. Jag ska träffa en kompis snart och ta en fika. Efter det ska jag söka upp fler att fika med har jag fått för mig, det kan ju inte vara fel i alla fall.
Jag hoppas att min dotter kommer in idag, men det får jag veta senare. Imorgon ska jag gadda mig och jag tänkte hon skulle vara med där då för hon vill också göra en gaddning. Hon fyller om en månad så det skulle ju kunna bli hennes present från mig.
Jag saknar henne och älskar henne så mycket........!!!!!!!!!!!

4 kommentarer:

  1. Slå ner på kraven och lev "basalt," detta vill blåsa över ska du se. Gläds åt det lilla (precis som du gör).

    Ha en fin helg!

    SvaraRadera
  2. Osloskånskan!
    Har försökt leva efter "minsta motståndets lag" och det funkar ju tydligen inte så bra.
    Men visst, jag kommer lösa det här också, varför skulle jag inte det egentligen?

    SvaraRadera
  3. Ibland måste man göra om göra rätt. Lära sig hur man klarar att leva och inte tvinga sig leva på ett sätt som man tycker är rätt. Inte sätta så stor press på sig själv och vara glad för de små stegen man tar istället för att slå ner på sig själv när man inte går framåt tillräckligt fort.

    Likgiltigheten är inte så gott tecken däremot och jag hoppas att du lyckas komma ur den fasen för annars är det lätt att man blir mer och mer likgiltig och tillslut betyder inget någonting.

    Jag kan bara ge dig ett tips som hjälpte mig ur mitt djupa djupa svarta hål och min depression och det var KBT. Men jag tror man måste träffa rätt psykolog/terapeut för att hitta rätt tänk i KBTn.. Men mig hjälpte det iaf.
    Jag kom ur min likgiltighet, jag hittade glädjen i livet igen, jag slutade med mitt undvikande beteende och jag hittade min stryka igen.

    Kram

    SvaraRadera
  4. Ida!
    Det du skriver är helt rätt och jag tänker i dessa banor också. KBT är ju det som min samtalskontakt sysslar med så hon och jag kommer att ta tag i den biten antar jag.
    Min dotter kom i helgen och det har varit terapi för själen då jag saknat henne massor. Men jag vet att det inte är hela biten. Att jag är medveten är ju en bra början i alla fall.
    Tack och kramen!

    SvaraRadera

Om mig


Använt droger i 23 år men bestämde mig för att lägga av med det i Januari den 5 2008. Har varit drogfri sedan dess och uppfyllt en del av mina mål. Läs i bloggen.....

Etiketter