Jag riktigt känner energin spruta i kroppen och framför allt i hjärnan. Och då är det så att Herr Andersson får ta och lugna ner sig. Mitt problem i alla tider har just varit detta, att jag har så mycket ideér som far runt, att jag vill så mycket. Men, det är ju OS på dumburken och jag älskar sport i alla former utom svensk fotboll. För det är det sämsta jag vet faktiskt. Jag till och med njuter av att se herrarnas gymnastikprogram.
Lite smärta av det brutna revbenet har jag kvar men det går åt rätt håll.
Inatt så drömde jag om dom gångerna jag blivit påkörd av bilar vilket är tre gånger. Jag antar att detta sattes igång av en scen på TV där det var någon som sa att hen hörde änglarna sjunga för hen.
Jag minns att det var den första gången som det hände jag hörde änglarna sjunga. Jag hade en lite cykel som jag plågade livet ur och råkade köra över vägen som gick bredvid. En vit volvo PV, gräddvit, kom farandes och jag hade inte en chans att undvika den. Jag träffades rakt framifrån och flög en rejäl bit över huv och tak på bilen och landade med skallen i backen. Det blev självklart ett skapligt hål i skallen och det blödde rejält. Det var då jag låg i mammas knä som änglarna sjöng för mig. Men jag minns inte vad.
Eftersom det var så klockrent i och med scenen och hens utgång var döden så undrar jag hur när jag själv var den gången. Tyvärr var det inte sista gången jag balanserade med livet som insats, det skulle komma många fler gånger än dom tre jag börjat skriva om.
Han som körde volvon fick påhälsning i grillen ytterligare en gång till men efter den första gången så lärde han sig att sakta ner utanför där jag bodde så jag klarade mig mycket bättre än första gången.
Min storasyrra räddade mig en gång från att drunkna. Jag hade ramlat i kanalen och det var fullt påklätt så jag började sjunka. Syrran lyckades få upp mig där jag klamrat mig fast med naglarna i kantstenen. Det var ungefär samma ålder på mig vid dessa 3 händelser.
Redan innan jag fyllt 7 år hade jag utsatt mig för rejäla faror men det räcker inte med det.
Jag kommer fortsätta att skriva vidare om mina bravader då jag känner att jag orkar med det.
Lajter!
Lite smärta av det brutna revbenet har jag kvar men det går åt rätt håll.
Inatt så drömde jag om dom gångerna jag blivit påkörd av bilar vilket är tre gånger. Jag antar att detta sattes igång av en scen på TV där det var någon som sa att hen hörde änglarna sjunga för hen.
Jag minns att det var den första gången som det hände jag hörde änglarna sjunga. Jag hade en lite cykel som jag plågade livet ur och råkade köra över vägen som gick bredvid. En vit volvo PV, gräddvit, kom farandes och jag hade inte en chans att undvika den. Jag träffades rakt framifrån och flög en rejäl bit över huv och tak på bilen och landade med skallen i backen. Det blev självklart ett skapligt hål i skallen och det blödde rejält. Det var då jag låg i mammas knä som änglarna sjöng för mig. Men jag minns inte vad.
Eftersom det var så klockrent i och med scenen och hens utgång var döden så undrar jag hur när jag själv var den gången. Tyvärr var det inte sista gången jag balanserade med livet som insats, det skulle komma många fler gånger än dom tre jag börjat skriva om.
Han som körde volvon fick påhälsning i grillen ytterligare en gång till men efter den första gången så lärde han sig att sakta ner utanför där jag bodde så jag klarade mig mycket bättre än första gången.
Min storasyrra räddade mig en gång från att drunkna. Jag hade ramlat i kanalen och det var fullt påklätt så jag började sjunka. Syrran lyckades få upp mig där jag klamrat mig fast med naglarna i kantstenen. Det var ungefär samma ålder på mig vid dessa 3 händelser.
Redan innan jag fyllt 7 år hade jag utsatt mig för rejäla faror men det räcker inte med det.
Jag kommer fortsätta att skriva vidare om mina bravader då jag känner att jag orkar med det.
Lajter!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar