Ja fan alltså, vaknade till och vanligen så tycker jag allt är suddigt direkt på morgonen. Men efter att ha somnat om så är skiten fortfarande kvar på vänster öga och värre än innan. Otrevligt att inte kunna "få" bort det där alltså.
Det är "sockret" som är skyhögt kan jag tänka mig och så testade jag, och så va det förstås.Fortfarande så är motivationen inte den bästa för att "ta tag" i min medicinering men jag hoppas den infinner sig snart i alla fall.
Hela skallen är i en ända röra likaså detta med sovtider, absolut ingen ordning på något och det tar på krafterna som även dom håller sig undan.
Jag har slutat svara på hur jag mår när någon frågar och det kan ju vara ohövligt i sig, men bättre än att säga att man är på G, för att sen inte vara det.
Jag vet att skriva är något som laddar om mina batterier så det ska jag fortsätta med. Drömmen om att skriva en bok om mitt tidigare liv,(varför egentligen?), börjar gro igen. Det som håller mig undan tror jag är att det kan komma bli satans jobbigt och känslosamt att åter igen gå tillbaka och analysera allting. Å andra sidan finns det ju bara 2 val i detta läge-Do it or don´t!
Våren har ju förvarnat oss om att det nog blir en sån där absolut underbar ljuvlig vår/sommar med ett väder som man inte känner igen. Så väljer jag att tolka det, och det gör mig glad inombords vilket jag behöver.
När jag skrev den raden så poppade det fram tankar om att vara ute och glida omkring i en fet kärra och bara vara. Att körkortet fanns där i bakfickan i min plånbok och bara väntade på att få visas upp för alla som ville det och för dom som inte vill det. He he he, blev lite barnslig där märkte jag.
Åh!!!
Barnasinnet finns där rätt så djupt ner men ibland briljerar det å det grövsta. Jag älskar att få folk att skratta. Kan löjla mig och spexa och det är då som jag tror att jag är jag. Det går åt alldeles för lite tid till att vara glad och harmonisk, alldeles för mycket tid till att försöka passa in.
Jag kan höra och känna när någon gör sig till eller försöker vara social bara för att det förväntas. Ett äkta skratt kommer från uppfattning av situation genom pannan ner till magen. Från magen ner till urinblåsan, (det är bara att se hur kvinnor beter sig när skratt attacken infinner sig. Då korsar dom benen, sätter ner en hand framför musen för att hålla tillbaka så dom inte pissar på sig samtidigt som en hostattack spär på den redan komiska inledningen), men i alla fall det gäller bara kvinnor. Fortsätter från magtrakten genom hjärtat och ut genom käften i ett okontrollerat missljud som andra primater jättegärna längtar efter att få höra. Det har även en tendens att smitta av sig som nån influensa eller liknande. SÅ?
Varför kan vi människor inte för enkelhetens skull glädja oss själv och andra?
Nu är jag tårögd och undrar varför?.....om jag ändå kunde fatta varför vissa ord har sån makt över mina känslor så jag blir ledsen. Det är något jag saknar som jag inte kan förstå........Vad?
Det är "sockret" som är skyhögt kan jag tänka mig och så testade jag, och så va det förstås.Fortfarande så är motivationen inte den bästa för att "ta tag" i min medicinering men jag hoppas den infinner sig snart i alla fall.
Hela skallen är i en ända röra likaså detta med sovtider, absolut ingen ordning på något och det tar på krafterna som även dom håller sig undan.
Jag har slutat svara på hur jag mår när någon frågar och det kan ju vara ohövligt i sig, men bättre än att säga att man är på G, för att sen inte vara det.
Jag vet att skriva är något som laddar om mina batterier så det ska jag fortsätta med. Drömmen om att skriva en bok om mitt tidigare liv,(varför egentligen?), börjar gro igen. Det som håller mig undan tror jag är att det kan komma bli satans jobbigt och känslosamt att åter igen gå tillbaka och analysera allting. Å andra sidan finns det ju bara 2 val i detta läge-Do it or don´t!
Våren har ju förvarnat oss om att det nog blir en sån där absolut underbar ljuvlig vår/sommar med ett väder som man inte känner igen. Så väljer jag att tolka det, och det gör mig glad inombords vilket jag behöver.
När jag skrev den raden så poppade det fram tankar om att vara ute och glida omkring i en fet kärra och bara vara. Att körkortet fanns där i bakfickan i min plånbok och bara väntade på att få visas upp för alla som ville det och för dom som inte vill det. He he he, blev lite barnslig där märkte jag.
Åh!!!
Barnasinnet finns där rätt så djupt ner men ibland briljerar det å det grövsta. Jag älskar att få folk att skratta. Kan löjla mig och spexa och det är då som jag tror att jag är jag. Det går åt alldeles för lite tid till att vara glad och harmonisk, alldeles för mycket tid till att försöka passa in.
Jag kan höra och känna när någon gör sig till eller försöker vara social bara för att det förväntas. Ett äkta skratt kommer från uppfattning av situation genom pannan ner till magen. Från magen ner till urinblåsan, (det är bara att se hur kvinnor beter sig när skratt attacken infinner sig. Då korsar dom benen, sätter ner en hand framför musen för att hålla tillbaka så dom inte pissar på sig samtidigt som en hostattack spär på den redan komiska inledningen), men i alla fall det gäller bara kvinnor. Fortsätter från magtrakten genom hjärtat och ut genom käften i ett okontrollerat missljud som andra primater jättegärna längtar efter att få höra. Det har även en tendens att smitta av sig som nån influensa eller liknande. SÅ?
Varför kan vi människor inte för enkelhetens skull glädja oss själv och andra?
Nu är jag tårögd och undrar varför?.....om jag ändå kunde fatta varför vissa ord har sån makt över mina känslor så jag blir ledsen. Det är något jag saknar som jag inte kan förstå........Vad?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar