25 augusti 2011

Jajamen...

...då har jag kommit igång att träna igen. Jesus, så trögt det gick första passet. Å andra sidan så var det mer instruktioner då, men nu har jag kört ett rejält benpass. Det trodde jag i alla fall. Men den förväntade träningsvärken från igår kom aldrig. Visst, jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte kände nåt alls, men så är det inte.
Muskelminne är nåt jag blivit faschinerad av i alla fall efter träningen igår. Det syntes ganska bra att dom sög åt sig en del blod mina muskler. Hur som så är det bederövligt hur fort man tappar det man tidigare byggt upp.
Jag avslutade träningen med 5 km på gång/löpmaskinen i lagom tempo. Nästa gång tänkte jag köra simmning efter passet, behöver stärka upp skinkerna en del.

Förra veckan mådde jag bra, lite mer än bra faktiskt. Denna vecka mår jag också bra men hade nån konstig huvudvärk för ett par dagar sedan. "Sambon" påpekade att jag sluddrade som om jag var onykter, men nykter var jag. Själv märkte jag att balansen var åt helvete samtidigt som huvudvärken höll på att ta kål på mig.
Sovit har jag gjort onormalt mycket också......ah, va fan, kroppen bestämmer vad jag behöver är liksom mitt tänkande. Gör inte den det så har jag "sambon" som hotar med V.C.
Det känns riktigt bra att bli omhändertagen måste jag säga, att ha någon som riktigt bryr sig om än och menar det också. Jag har nog bara 2-3 personer som gör det-totalt.

Nåt annat roligt som hände häromdagen var att en vän från "huset" ringde mig och frågade vad jag gjorde. Det var samma dag som jag hade huvudvärken så ja sa att jag hade konstig värk i skallen. Då sa han att han kanske fixat en lägenhet åt mig!!!
Totalt oväntat.
Han är en liten "fixare" i mycket annars också, men det här hade jag inte väntat mig. Riktigt glad över detta måste jag säga. "Sambon" tyckte kanske det var lite, typ, onödigt att det kom så fort. Hon säger att hon aldrig har haft det så obekymrat som hon har det med mig. Bra betyg för mig måste jag säga.
Men jag är inte svår att leva tillsammans med, jag lovar att det är sanningen. Med min dotters mor så var jag inte den bästa killen att leva med och jag var svartsjuk och relativt dum också faktiskt. Det tog mig säkert 1,5 år innan svartsjukan släppte greppet om mig. Det var så här att jag förmodligen tömde all energi på detta så en dag så vaknade jag bara upp en morgon och kände att jag inte längre var svartsjuk. Jag är fortfarande lika förvånad att det håller i sig men jag mår väldigt bra av att slippa detta helvete.

Nu ska jag straxt till tandläkaren och det är ingen höjdare. Det ska göras en genomgång av alla tänderna, röntgas bland annat. Sen ska det bli tandhygienisten som ska gräva ur tandsten som tydligen sitter upp till 1,2 cm ner i fickor runt roten. Jag hade den föreställningen att tandsten var det man såg i underkäken!!
Kommer bli ett plågsamt uppvaknande har jag inbillat mig, för att inte tala om dyrt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om mig


Använt droger i 23 år men bestämde mig för att lägga av med det i Januari den 5 2008. Har varit drogfri sedan dess och uppfyllt en del av mina mål. Läs i bloggen.....

Etiketter